Jag är generell

Kamraten skriver i sin blogg att vi är idioter om vi inte förstår att det som gäller oss, gäller alla:
http://www.evasternberg.com/

Och jag som går som en trallande jänta genom livet och ständigt undrar varför just jag har det så bra.

-när just jag får cancer så ställer sig vården i givakt och ger mig alla behandlingar pronto.
-när jag trots det mår psykiskt pyton får jag genast en egen psykolog a´80 kronor (som snart blir frikort) konsultationen som hjälper mig i ett och ett halvt års tid tills jag återigen kan stå på mina darriga ben.
- när jag som mest behöver det sluter släkt och vänner upp vid min sida och gör de där små sakerna för mig som får mig att gråta av tacksamhet.
-när jag ropar ur avgrunden svarar en makt högre än jag själv att allt är som det ska vara.

- till och med polisen kommer när jag utsätts för ett smärre tjuveri och de knycker min säckkärra och vattenslang till hästarna. "En kvinna i nöd!" ropar kriminalaren och ilar till min sida för att ta upp anmälan. Visserligen förgäves men i alla fall.

Det är inte bara jag, även människor i min närhet verkar ha den här gräddfilen genom världen.

Mormor blev över hundra och när sinnena började svika efter 95 överöstes hon med hörapparater, rullatorer och allt annat landstinget förmår.

Om jag ska tro Eva så kan jag sluta känna mig privilegierad och inse att så här är det för resten av mänskligheten också.

Fan tro´t.

För i tidningen läser jag om folk som får vänta på ambulanser i flera dygn eller ligga utan mat på servicehuset eller få oåterkallelig spridning av sina tumörer innan de får tid för operation. Utanför min sfär verkar sverige vara fyllt av mobbare, maktgalna byråkrater, försumliga socialtjänstemän och överarbetad sjukvårdspersonal.

Vilken verklighetsuppfattning ska jag tro på - min egen eller medias?