kedjebrev

Jag får ett rätt knasigt kedjebrev från en väninna - ett sådant där som lovar att något gott ska hända mig om jag bara skickar det vidare till ett antal vänner inom femton minuter. Hade detta kommit från somliga av mina bekanta hade jag deletat men nu var digniteten på kamraten sådan att jag skickade det vidare för det kändes plötsligt inte så töntigt utan lite coolt...och då var jag tvungen att lete igenom mina inboxar för att hitta tillräckligt många vänner och så blev jag så himla glad för jag HAR ju vänner insåg jag och så tänkte jag en stund på dem och blev lite tårögd... och nu har jag fått ett antal vänbrev tillbaka och då har vi plötsligt kontakt fast vi inte hörts på månader.

Och det kan ju få mig att fundera över vilken skillnad avsändaren gör för min tolkning av ett budskap. Jag sitter verkligen fast i mina fördomar.

Genom att jag gjorde något som jag aldrig hade gjort om avsändaren varit någon annan, fick jag ett resultat jag hade fått oavsett hur jag kommit över kedjebrevet.

Spooky

Under de senaste två dagarna har jag skrivit "Carpe Diem" till tre olika mailkontakter oberoende av varandra. Min hjärna håller på att upplösas...

Fånga för fan inte dagen utan lev igår eller om en vecka eller så...

Uggla säger...

... i morgonteve att om man ska blogga så ska man lägga in inlägg flera gånger om dagen. Mådä?

Handlingsförlamning

När jag kommer in i skov av handlingsförlamning blir verkligen livet pest. Uppdragsgivare borde ringas, ekonomins sorteras och så MOMSREDOVISNING!!!

Jag kollar facebook och anpassar, skriver inlägg på forum går igenom e-posten...
Igår fotade jag en klänning och skickade bilden till en kamrat som behövde en smokingklänning. Det var ungefär vad som blev gjort den dagen.

Hjälp!

(Klänningen är arvegods från mamma och borde gå att kränga som vintage för en hel del kronor)

Bönhörelse

Går på kvällsmässa i allhelgonakyrkan i Stockholm - över tusen människor en helt vanlig nattvardsgång och därför en märklig upplevelse. På vägen hem sjunger jag oavbrutet inledningessången "herre, hör min bön, svara mig när jag ropar..."

Kommer av motorvägen söder om Örebro och då är det midnatt och farten högre än den borde.
Blåljus i bakrutan - hjälp! Polisen! Hur fort körde jag egentligen? Döden i hjärtat, letar fram körkortet - hoppas, hoppas att det bara blev böter.

Vänliga poliser, jag vinglade över linjen tyckte de, så jag får blåsa. Men nykter är jag ju fast fartmätaren visat 130 på 90-väg.

"Men vi ville bara väcka dig, ha en bra kväll", säger poliserna och åker och jag fattar knappt att jag kommit undan med blotta förskräckelsen. Jag kör hem i sediga 90 och i vanlig ordning svär jag på att hädanefter vara en god och laglydig medborgare eftersom jag mötts av sådan godhet från myndigheten. "I vanlig ordning" betyder att jag lovat förut men faktuim är att de där löftena håller allt längre för varje gång.

Gud hör bön...