Dilemman...

Idag väljer jag att gå på ett möte för min skull i stället för att gå och beundra dottern på hennes simskoleavslutning.

Så hade jag inte gjort för ett år sedan.

Vilken riktning denna utveckling går i kan jag inte bedöma. Det är lätt att gömma sig bakom "om inte mamma mår bra mår inte barnet bra" ett uttryck som är sant i sig men samtidigt en rätt värdelös klyscha. Typ:

"mamma mår bra av att supa sig redlös på lördagkvällarna så då lämnar hon barnet ensamt och går ut och gör det"

"mamma mår inte bra av att behöva offra tid på att vara på barnets skola, hon mår bättre av att jobba".

Det går att använda den där klyschan till att rättfärdiga vilket sopbeteende som helst. Men även om jag bortser från ytterligheterna så är de flesta aktivitetsbeslut en fråga om balans. Eller någon slags utilitarism kanske "vad är balansen mest nytta/minst skada"

-Kommer dottern att vårda trauman resten av livet för att mamman inte dök upp på simskoleavslutningen? Knappast - pappan är ju där, men det är klart att det är roligare ju större beundrarskaror man kan skåpa ihop då det är någon form av evenemang och vårt släktsystem är så glest att det inte finns så många att ta till. Och mamman var på skolavslutningen, köruppvisningen, gymnastikuppvisningen...

-Kommer mamman att gå under och hamna på självmordskliniken om hon sitter av en avslutning i stället för att nära sin mentala styrka genom ett möte med likasinnade? Knappast - hon kommer att finna en massa meningsfullt och framför allt känna sig som en bra mamma som sitter där och tindrar.

Kanske känner jag att mammigheten får ta för mycket plats för fel saker emellanåt - att jag hellre fokuserar energi och ambition på att tillföra mer än bara applåder i dotterns liv.