För övrigt...

...vill jag ha en mobilkamera och lägga in smarta bilder här. Som alla andra gör. Måste jag ta av mina surt förvärvade och handla en mobilkamera - KAN jag ens göra det utan att svälta ihjäl?

Alla dessa frågor...

Att skriva sin historia

Mina föräldrar gifte sig tre gånger. Med varandra.

Jag får en fråga omkring det här och när jag rotar omkring i minnet och försöker leta fram när, var och hur, brister jag ideligen i gråt.. Något som hände för nästan femtio år sedan har legat begravt bland min hjärnas elektriska impulser och när jag är där och petar så bryter tårarna fram. Utan att jag vet varför.

Jag fick en kommentar om mig själv att jag var oförmögen att se det jävliga hos andra. Grejen är att om jag själv har sådana dolda tåreflöden och exploderande känslominnen som bryter ut utan att jag har en aning om varför - hur kan jag belasta andra för att de rimligen bär på samma sak?

Idag...

...begravde vi en f d dansare och koreograf. Bårtäcket var ett fantastiskt chockrosa/rosa/rött vadderat täcker från Indiska som dottern skulle ta hem och använda som överkast sedan.

Bara tio sörjande trots att Rickard Wolff tydligen skrivit nekrolog i DN. Den avlidna hade gjort internationell karriär, riktigt hur gammal hon var då hon dog vet jag inte men hon hade ju hunnit gå i pension och finnas där för barnbarnen så över sjuttio var hon nog.

Prestationsgalen som jag är vill jag ha massor med folk på min begravning. Men idag insåg jag att det kan kännas precis lika "lyckat" om det kommer några som verkligen försöker göra begravningen till en fin stund och ett minnesmärke över just mig.

Jag skulle gärna ha velat träffa danserskan kände jag när jag såg på det svidande rosa täcket...

Dilemman...

Idag väljer jag att gå på ett möte för min skull i stället för att gå och beundra dottern på hennes simskoleavslutning.

Så hade jag inte gjort för ett år sedan.

Vilken riktning denna utveckling går i kan jag inte bedöma. Det är lätt att gömma sig bakom "om inte mamma mår bra mår inte barnet bra" ett uttryck som är sant i sig men samtidigt en rätt värdelös klyscha. Typ:

"mamma mår bra av att supa sig redlös på lördagkvällarna så då lämnar hon barnet ensamt och går ut och gör det"

"mamma mår inte bra av att behöva offra tid på att vara på barnets skola, hon mår bättre av att jobba".

Det går att använda den där klyschan till att rättfärdiga vilket sopbeteende som helst. Men även om jag bortser från ytterligheterna så är de flesta aktivitetsbeslut en fråga om balans. Eller någon slags utilitarism kanske "vad är balansen mest nytta/minst skada"

-Kommer dottern att vårda trauman resten av livet för att mamman inte dök upp på simskoleavslutningen? Knappast - pappan är ju där, men det är klart att det är roligare ju större beundrarskaror man kan skåpa ihop då det är någon form av evenemang och vårt släktsystem är så glest att det inte finns så många att ta till. Och mamman var på skolavslutningen, köruppvisningen, gymnastikuppvisningen...

-Kommer mamman att gå under och hamna på självmordskliniken om hon sitter av en avslutning i stället för att nära sin mentala styrka genom ett möte med likasinnade? Knappast - hon kommer att finna en massa meningsfullt och framför allt känna sig som en bra mamma som sitter där och tindrar.

Kanske känner jag att mammigheten får ta för mycket plats för fel saker emellanåt - att jag hellre fokuserar energi och ambition på att tillföra mer än bara applåder i dotterns liv.

Jag är generell

Kamraten skriver i sin blogg att vi är idioter om vi inte förstår att det som gäller oss, gäller alla:
http://www.evasternberg.com/

Och jag som går som en trallande jänta genom livet och ständigt undrar varför just jag har det så bra.

-när just jag får cancer så ställer sig vården i givakt och ger mig alla behandlingar pronto.
-när jag trots det mår psykiskt pyton får jag genast en egen psykolog a´80 kronor (som snart blir frikort) konsultationen som hjälper mig i ett och ett halvt års tid tills jag återigen kan stå på mina darriga ben.
- när jag som mest behöver det sluter släkt och vänner upp vid min sida och gör de där små sakerna för mig som får mig att gråta av tacksamhet.
-när jag ropar ur avgrunden svarar en makt högre än jag själv att allt är som det ska vara.

- till och med polisen kommer när jag utsätts för ett smärre tjuveri och de knycker min säckkärra och vattenslang till hästarna. "En kvinna i nöd!" ropar kriminalaren och ilar till min sida för att ta upp anmälan. Visserligen förgäves men i alla fall.

Det är inte bara jag, även människor i min närhet verkar ha den här gräddfilen genom världen.

Mormor blev över hundra och när sinnena började svika efter 95 överöstes hon med hörapparater, rullatorer och allt annat landstinget förmår.

Om jag ska tro Eva så kan jag sluta känna mig privilegierad och inse att så här är det för resten av mänskligheten också.

Fan tro´t.

För i tidningen läser jag om folk som får vänta på ambulanser i flera dygn eller ligga utan mat på servicehuset eller få oåterkallelig spridning av sina tumörer innan de får tid för operation. Utanför min sfär verkar sverige vara fyllt av mobbare, maktgalna byråkrater, försumliga socialtjänstemän och överarbetad sjukvårdspersonal.

Vilken verklighetsuppfattning ska jag tro på - min egen eller medias?

Dagar man är gammal...

...krämpor och sjukdomar har man genom hela livet. Skillnaden är att jag nuförtiden tror att varje krämpa är början till slutet.

Nu har jag haft ont i foten i fyra dagar. Genom Voltaren och vila är den redan mycket bättre men innan jag märkte det hann jag tro att mitt liv var slut.
Att jag nu skulle leva med smärta och begränsad rörlighet resten av livet.

En cancerkamrat som är kroniker och väl avlider inom något år säger sig må bra och ha ett bra liv. Visst ska hon dö men det är väl onödigt att göra innan hon faktiskt gör det.

Och så är det. Det är helt onödigt att sluta leva innan jag faktiskt gör det.

En heldag i kyrkan

En gudstjänst med dop i Domkyrkan - barnet hette Vilda och det kändes helt ok att hon blev döpt vid samma gudstjänst där det var tacksägelse för den 19-årige gosse som hängde sig i garaget i måndags.

En rödgråten människa som kunde vara mamma till den unge mannen, i sällskap med stöttande person. Å andra sidan finklädda dopgäster med många barn.

Fick anstränga mig för att inte alldeles för uppenbart sjasa ut modern till Vilda ur sakristian, det gällde att låsa in kyrksilvret och bomma igen snabbt som attan för att hinna till nästa dop ute i Leksberg. Där stod många dopgäster och trampade och väntade att få komma in - tre barn döptes samtidigt och det blev lite löpande bandkänsla - pilutta dem som valt att ha dopet separerat från gudstjänsten, inte sparade de så mycket tid för det var ju så många barn som skulle tas igenom ritualen att det tog ungefär lika lång tid. Jag, som kunde jämföra, skulle ha valt gudstjänsten alla gånger, där fanns sammanhang och högtid och en stark känsla av gemenskap med fler än den döptas familj. Om nu folk är så himla rädda för religion att de inte orkar sitta igenom en högmässa när ungen ska döpas kunde de kanske avstå från dopet helt och hållet?

På kvällen en musikgudstjänst med speleman - tänk att orgel och fiol låter så bra ihop! 28 åhörare varav 21 kvinnor, och mest silversystrar. Jag tror jag ska föra statistik över könsfördelningen vid sommarens musikevenemang i kyrkan.

Min fot gör svinont och jag stapplade omkring enbart för att jag inte riktigt visste hur jag skulle göra för att sjukanmäla mig sådär en söndag då ingen jobbar. Skulle någon annan vaktis få släppa margaritan och kasta sig i tjänst?

Funderade på om det var en tumör men återfallscancer brukar inte dyka upp på det sättet. Får anlita vården i morgon för det gör så oint att jag blir yr i huvudet och mår illa.

"Bred dina vida vingar" var slutpsalm i afton - man tackar.